Alla inlägg under januari 2019

Av Karolina Hoff - Lördag 19 jan 18:00

Min JulVideo från 2018.

Lina H Dance - Don`t Save It All For Christmas Day.

Denna DansVideo är jag mycket stolt över.

OBS det är inte jag som sjunger.

ANNONS
Av Karolina Hoff - Fredag 18 jan 16:31

En av mina andra nyaste DansVideos Lina H Dance - Speak To Me.

ANNONS
Av Karolina Hoff - Torsdag 17 jan 18:09

En av mina senaste Dansvideos Lina H Dance - Woman.

Av Karolina Hoff - Söndag 13 jan 18:02

Hej! I´m Back.

Orsaken till att jag ej har uppdaterat på denna blogg är pga många olika anledningar.

1 år har nu gått, som ni kanske vet så har jag varit mycket utsatt för mobbning, kränkningar och diskriminering under året som har gått.

Sista gången som jag typ skrev på denna blogg så berättade jag om all mobbning och utsatthet jag är med om i skolan, jag skrev även att jag går på gymnasiet, går i kör och lite andra saker.

Mitt liv har ändrats sedan den gången, jag blev tvungen att sluta på gymnasiet, jag hade ungefär 1 och 1/2 år kvar på gymnasiet, jag gick ju som sagt ett extra år vilket gjorde att jag skulle tagit studenten nu under detta året egentligen  eftersom jag är 18 år blir 19 år nu i Maj.

Jag gick på IM 1 år sedan kom jag in på Gymnasiet på en linje jag tryckte ganska mycket om Hotell och Turism, eftersom jag kom in 1 år efter alla de i min ålder så skulle jag ta studenten som sagt om 1 och 1/2 år alltså under 2020.


Och nu så ska jag berätta lite om vad som har hänt mig under detta år 2018 som har gått förbi nu.

Jag hade gått 1 år på gymnasiet på linjen Hotell Och Turism, jag jobbade så gott jag kunde med alla kurserna, gjorde vad jag kunde för att bli godkänt vilket jag blev i många av kurserna, problemet var fortfarande att jag var hemskt mycket utsatt för mobbning både från lärarna och eleverna,mobbningen började pga att jag har många olika allergier vilket de ej förstod sig på men jag försökte jobba på i skolan.Som sagt jag ville vissa alla de elaka att jag skulle klara av skolan även fast de var hemskt elaka mot mig.Under sommaren hade jag bestämmt att när skolan började skulle jag visa alla att jag inte är en mes, att jag kan stå ut med deras elakheter, de skulle inte få trycka ned mig, håna mig, kränka mig.

Det gick bra i början men ju mer tiden gick desto mer elakheter kom det fram från både lärarna och eleverna.

Jag sa självklart till mentorn att hon måste ta tag i detta, att det eleverna gör mot mig är helt fel, och att de måste ta konsekvenserna för sitt handlande.Mentorn sa till dem, men det blev istället bara värre, värre och värre,även  mentorn och de andra lärarna ,förutom 1 person, stod på elevernas sida.

Enligt dem låg felet hos mig och inte hos de som utsatte mig för mobbing.Enligt dem var jag idioten, att jag var sjuk i huvudet mm.

Jag hade typ inga vänner på gymnasiet, jag hade 1 vän men till slut vände även hon mig ryggen till och blev elak.

Till slut började jag ta åt mig allt det elaka de sa och gjorde mot mig, desto mer elaka de var desto mer började jag må sämre .Jag mådde skit helt enkelt (Ursäkta spåket) jag var alltid ensam på rasterna, de i klassen var alltid tillsammans de var även grupperade, jag hade aldrig typ någon att prata med vilket gjorde att jag började ringa min mamma väldigt ofta, jag kände mig så ensam.

Flera gånger om var jag tvungen att gå ut från klassrummet eftersom jag fick svårt att andas, jag började även ganska ofta gråta.Ungefär 3 gånger såg faktiskt den enda  läraren som var snäll mot mig ,(vilket var min engelska lärare )att jag gick ut från klassrummet och grät, mådde hemskt, han var med mig utanför klassrummet, försökte prata med mig och hjälpa mig med engelskan.Han fick även ta tag i min dator eftersom jag satt och skakade, jag kunde helt enkelt inte hålla i min egna dator.

Månaderna gick och jag mådde sämre och sämre,jag blev tillslut sjuk både fysiskt och psysiskt, pga detta så orkade jag inte gå till skolan mer, jag ville inte heller, jag kunde vara hemma flera dagar i sträck.Till slut började jag inse att det enda som finns kvar att göra är att avsluta mina studier på gymnasiet.

Min familj såg hur sjuk jag blev, de pratade mycket med mig och sa att de hatar att se mig må så dåligt. Jag började att fundera på varför ska jag leva om jag inte kan få vara mig själv, att bli accepterad för den jag är, vad är då syftet med att jag ska forsätta leva.

Min fantastiska mamma som har kämpat och gjort allt hon kan för mig skull, gjort allt hon kunde för att jag skulle få en så normal skolgång man kunde få, blev även mycket sjuk, hon blev så sjuk att det var hemskt att se.

Även mina bröder mådde dåligt, de hatade att se mig må så hemskt, min mormor hatade det med.

Alla mådde dåligt pga detta.

Eftersom jag hade talat med mentorn om att jag skulle avsluta mina studier pga all denna mobbing och för att jag inte orkade me det mer,så skulle vi såklart boka möte med rektorn, vilket vi gjorde.Innan jag och mina föräldrar skulle träffa rektorn så var jag tvungen att gå till kuratorn och tala med henne, vilket jag gjorde, vi pratade, jag fick ur mig ganska mycket, kände att jag är för sjutton 18 år, jag är myndig och kan tala för mig själv, jag är vuxen ingen ska då kunna bestämma över mig.Mina föräldrar blev stolta över mig att jag äntligen vågade säga rätt upp och ner hur det ligger till när det gäller skolan.

Dagen kom när vi skulle sitta ned med rektorn, jag mina föräldrar, mentorn och även kuratorn.Mötet slutade med att rektorn skulle tala med alla mina lärare och med eleverna i min klass om mobbingen, men självklart frågade han dem på helt fel sätt, han fråga dem om de hade sett något, om du hade sett något ?

Självklart säger de att de har ej sett något, de ljög rektorn rätt upp i syna och han gick på det.De fick det  till att enligt dem var jag felet, att jag inte ville vara med dem.

Den enda läraren som sa att att han hade sett att jag mådde dåligt var ju såklart engelska läraren.

Under tiden så var jag sjukskriven, jag var alltså hemma från skolan, mentorn skrev i att jag är sjukskriven.

Jag var hemma ungefär 2 veckor, och då var det dags för ett nytt möte med rektorn, mentorn och kuratorn, min pappa var med, även fast jag är 18 år och myndig så kände jag mig tryggare om han var med.

Under det mötet så berättade rektorn om vad han hade kommit fram till efter att han hade talat med mina lärare och eleverna, han hade skrivit en anmälan. På pappret står det att min klass upplevs vara en bra klass med ett inkluderande klimat av såväl eleverna som lärare, det är ingen som uppger att någon är taskig mot mig.

I början på mötet sade rektorn  att om  jag upplever att jag är utsatt för mobbing så är jag det, då är jag helt enkelt utsatt för kränkningar men ändå skriver han så här, efter frågorna han ställde till eleverna ..Enligt honom har jag inte utsatts för kränkning.

Vi fick även med oss utredningen hem där han själv skriver att jag ej är utsatt för mobbning eller kränkningar.

Det slutade med att det var dags att avsluta studierna, jag klarade inte mer, jag orkade helt enkelt inte kämpa mer, jag hade kommit till botten, jag hade inget mer att kämpa för, det var dags helt enkelt, det fanns inget mer att göra,jag visste att jag aldrig skulle få rätt, att jag aldrig skulle få den upprättelse jag förtjänade.

Några dagar sedan så hämtade jag mina saker i skolan, fick även lämna tillbaka lite saker, när jag kom hade då precis mentorn talat med klassen om att jag har slutat, hon kom ut till mig och sa att hon hade berättat detta för dem ifall de ville komma ut och säga hej då, vilket de ej gjorde, ingen ville säga hej då till mig.

När jag sedan skulle åka hem så kändes det väldigt konstig,jag hade blandade känslor, jag hade äntligen kommit ut från min hemska mardröm men en del av mig kände ändå ledsen, jag som trodde att jag kunde klara att gå det sista 1 och 1/2 året.

Jag har gått i skolan 12 år varit utsatt för mobbing under alla dessa år även fast jag har bytt skola flera gånger.

Hade jag blivit utsatt bara under gymnasie åren så tror jag att jag hade nog kunnat klara det, men nu hade jag alltså 12 år av mobbing på mig, vilket gjorde att jag klarade tillslut inte mer, jag blev sjuk och då förstod jag att detta går inte mer, jag måste få börja om på nytt, jag måste bli frisk igen, måste få må bra igen.


Vad hände efter allt detta jag har skrivit nu då?

Jag mår bättre, fått tillbaka styrkan, jag har börjat om på nytt, jag har börjat på en Folkhögskola vilket går mycket bra, har även fått vänner som verkar acceptera mig för den jag är, jag går fortfarande i en kör, har även varit med kören och sjungt för MusikHjälpen, jag var även med då och pratade lite snabbt i radion.

Jag åker tåg varje dag till Folkhögskolan eftersom skolan inte ligger i den staden jag bor i, vilket faktiskt känns ganska skönt, att få komma bort från denna stad jag bor i litegrann.

Jag håller fortfarande på med alla mina hobbys som är dans, sång, redigering och Skådespeleri.

Jag håller även fortfarande på med min Youtube Kanal (Lina H Dance).

Året 2018 var det värsta året någonsin för mig, jag har äntligen gått vidare men såren kommer alltid att vara där, skadan är redan gjord och det kommer jag vara tvungen att få leva med under resten av mitt liv.



Jag skriver inte allt detta för att ni ska tycka synd om mig, jag skriver detta för att jag behöver få berätta hur mobbing kan se ut, hur mina år i skolan har sett ut med all denna hemska mobbing jag blev utsatt för

Den som känner sig utsatt för mobbing har alltid rätt.

Man måste lyssna mer på barnen, de behöver också få säga hur de känner.

Vi måste lära oss att lyssna mer på våra barn, de måste få ha en röst, de måste få höras.


Nu är jag vuxen, har aldrig haft en normal skolgång, jag var bara 7 år när mobbingen startade.

Alla dessa år som jag hade kunnat få en vanlig skolgång som alla andra men som istället gick åt till att kämpa mot mobbningen. De åren får jag aldrig mer tillbaks.





















Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se